Konsten att agera zenbuddistiskt

Jag tänker på bell hooks nya bok ”Allt om kärlek”. Hon menar att vi kommer ingenstans om vi inte agerar ärligt och kärleksfullt i vad det än gäller. I stort som smått. Därför är kärlek politik. Därför ser också samhället ut som det gör. Därför härskar lögnen och därför härskar girigheten. Den tyske psykoanalytikern Schmidbauer säger att samhället är manodepressivt. Samhällsekonomin, den kapitalstinna marknaden, vår hunger efter pengar, prylar, kickar, upplevelser, lyx och flärd är det maniska tillståndet – som blivit normaliserat. Manins baksida är oundvikligen det depressiva. Men det är inte tillåtet att vara depressiv, det är fult och då räknas vi ut. Och kärleken har också dragits in i marknadsekonomins kuggar, där den vrängs ut och in. Den huserar i det maniska tillståndet. Vi ska desperat jaga kickar. Den depressiva sidan av kärleken undertrycks ständigt.

Och de gamla zentänkarnas ord är fjärran.

Människorna blir avmänskligade i vårt samhälle som på många sätt är grymt, hårt, cyniskt och infekterat. Vi människor är som speglar, som reflekterar varandra. Men vi återspeglar inte bara personer utan också det samhälle vi lever i. Och det kämpar vi med, för vi vill inte vara sådana. Vi vill ha äkthet men vi är inte säkra på vad det egentligen är. För inget är äkta utanför oss. Och det som är äkta håller på att försvinna. Skogen. Vattnet. Djuren. Fåglarna. Ren luft. Vi går på svettiga gym och trängs som boskap istället för ut i friska luften och lyssnar på fåglarnas kvitter. Vi lyssnar på new age-skivor med havsbrus på svindyra stereoanläggningar istället för att slösa tid på att gå ner till havet och doppa tårna i vattnet.

Och de gamla zentänkarnas ord är fjärran.

För zen är minimalism. Att leva enkelt. Att nå självinsikt. Att stanna upp och lyssna till naturen. Både utanför oss och inom oss. Att agera kärleksfullt. Ta hänsyn till sin nästa. Och bejaka att livet innehåller både glädje och sorg. Sen döden institutionaliserades har vi blivit så rädda för smärta att vi gör allt för att slippa den. Vi är livrädda.
Och vi har inte heller tid för det sorgliga.
Tick tick tick. Tiden går.
Vi kan ju missa något.

Och de gamla zentänkarnas ord är fjärran.

Överallt grinar förvridenheten mot oss, manin, hysterin, den bedrägliga låtsasglädjen.
Vi har inte tid att stanna upp. Att vara i zen. I oss själva.
Blir vi ledsna över ett havererat förhållande har den lilla tåren i ögat knappt torkat förrän vi hysteriskt har gått in i nästa. Och återigen blivit lurade av allt det som gör oss till ickemänniskor.
Rädda för att stanna upp. Oförmögna att visa respekt. Oförmögna att agera hänsynsfullt. Fastnaglade i kugghjulen som maniskt rullar på.

Och de gamla zentänkarnas ord är fjärran.

[2004-06-24]

tillbaka