|
Konsten att agera zenbuddistiskt
Psykterrorn knäckte Sverige.
Så stod det på löpsedlarna häromveckan.
Psykterrorn knäckte Sverige. Handlade det om EU-valet? Om
könsdiskrimineringen? Om alla kusliga nedskärningar? Nej. Det handlade
om fotboll. Att Sverige åkte ut. Slagna av Portugal eller Holland eller
vad det nu var.
Jag kan inte låta bli att finna det lite tragiskt.
Ja, missförstå mig inte – jag är ingen motståndare till fotboll i sig.
Jag har bara funderingar kring hur det kan ta sig så orimliga
proportioner. Folk målar kladdiga osmakliga Sverigeflaggor i sina
maniska ansikten, vrålar som vilddjur och kramar eller ger främlingar
en smocka på käften. Som en vanlig lördagskväll ungefär, fast mer
uppskruvad.
Det avslöjar en hel del om tillståndet i nationen.
Jag tror att folk ser det som en ursäkt att få rasa ut sin tristess,
sina inre fasor och uppdämda behov. Ungefär som att dokusåporna blivit
det allmänna samtalsämnet överallt för att man slipper sig själv. Men
in absurdum.
För samhället tillåter oss inte att visa äkta känslor.
Och om vi nu får det är det i välpacketerade varianter á la
snabbsmatssvängen. Hos den eventuella terapeuten är det bara välkommen,
sitt, snacka lite skit, betala och dra sen åt helvete. Precis som
McDonalds.
Möter vi någon på stan och frågar hur det är nuförtiden
så kommer otvivelaktigt ett svar i stil med ”jo, det är bra, jag
jobbar, tränar tre gånger i veckan, har börjat en matlagningskurs,
uppfostrar mina barn – har förresten två föräldramöten bara i veckan
och så har jag ju gått ner sju kilo och snart bär det iväg på
semester”. Det är sällan någon säger ”det är för jävligt, jag är
deprimerad och jag söker äkthet men jag hittar den inte”.
Fast vi vet alla om det. Lögnen känner vi alla till. Men vi köper den.
Vi accepterar rakt av att lögnen är en del av vardagen. Hela samhället,
marknadsekonomin, är baserad på den. Vi kompromissar ständigt med oss
själva. Jobbar på ett jobb vi inte trivs med för vi ”måste” ju. Väljer
en halvmedioker livspartner för vi vill ju inte vara ensamma. Är
låtsasglada över den nya widescreen-TV:n fast vi egentligen nöjde oss
med den gamla. Ger lögnaktiga komplimanger för vi vill ju inte såra.
Säger att vi är glada för vi vill ju inte vara till besvär. Ler när vi
känner för att gråta för vi vill inte framstå som svaga. Lögnen ligger
som en osynlig överenskommelse oss emellan.
Vi sliter och jobbar, ska ha alla prylar som finns och allt vi vill,
det vi innerst inne drömmer om – det ska vi ta sen. ”När jag blir
pensionär, då ska jag förverkliga mig själv, då ska jag resa, då ska
jag minsann...” Kanske blir det aldrig så. Det är högst troligt att det
inte blir det. Antingen får vi hjärtinfarkt som en följd av vårt
hetsiga liv eller så är vi fattiga som löss eftersom våra pensioner
ändå kollrats bort på aktiemarknaden. Ättestupet i modern tid. Men
hoppsan, det tänkte vi ju inte på när vi sveptes med i den liberala
vågen och trodde att frihet var samma sak som CocaCola och Microsoft.
Jag har magsår men jag kan i alla fall fota dig med min nya
SonyEricsson. Klick klick. Jag har malign läderhud men jag ser i alla
fall ut som om jag är nyss hemkommen från Thailand. Jag äter Cipramil
men jag har i alla fall ett hem som ser ut som ett utsnitt ur senaste
IKEA-katalogen.
Vansinne. Masspsykos.
Ja, nog förstår jag fotbollshysterin.
Det
är primalterapi.
Alldeles gratis.
|
|