– Leo, ska vi äta?
– Nejjj!
– Ska vi ta på kläder?
– Nejjj!
– Ska vi gå ut?
– Nejjjjj!
Vilken vecka! Jag vet inte riktigt hur jag med ord ska kunna ge Julia – och hennes klass – rättvisa. Deras slutproduktion Based on true Stories är över. Sista föreställningen gick i lördags och det var med sorg och vemod men också gränslös lycka och stolthet vi tog farväl av den här magnifika showen. Kraftprovet, hela gymnasietiden sammanfattad, som de har jobbat så ofantligt hårt och disciplinerat med sedan flera månader tillbaka.
Jag kan liksom inte riktigt beskriva hur oerhört duktiga och samspelta Julia och hennes fina klass är, vilket omfattande känsloregister de har och hur de perfekt synkade formligen ägde hela scenen och hur de berörde mitt allra innersta inre under dessa dagar. Och inte bara mitt. Jag lovar; inte ett öga hos publiken var torrt.
Själv grät jag floder. Min finaste lilla flicka. ♥
Och herrejisses vad stolt jag är!
Finalen. Från i lördags, elfte och sista föreställningen (och fjärde för mig).
Och så Måns helt fantastiska bilder…
I morgon är det så dags för premiären av Julias och hennes klass slutproduktion. Ofattbart.
Det ska bli så roligt att äntligen få se den här föreställningen som Julia har levt så intensivt med under så lång tid men som fortfarande till stor del är höljd i dunkel för oss.
Så mycket tid, så mycket kraft, så ofattbart hård träning. Så mycket känslor, sådan innerlighet och sådan glädje. Och sådan förtvivlan. Och – har jag sett med egna ögon – alldeles söndertrasade tånaglar.
Detta kommer att bli outstanding.
♥
Onsdagkväll. Inget speciellt alls. Jag ligger i soffan och tittar på en halvdålig film. Börjar känna mig bättre efter allt sjukdomselände. Måns sitter vid datorn i sitt rum med begynnande influensa. Leo sover lite småoroligt i sin säng. Julia har just kommit hem och äter kvällens middag så här i sena timmen. Alla var och en med sitt.
Nej. Verkligen inget speciellt alls. Ändå är det just vad det är. Då och då bara slår det mig. Och jag hör. Ljuden. Knakande golv. Dovt slammer. Ljuden av de andra. Ljuden av trygghet. Tänk att några knakande steg, en dörr som slår, en kran som spolar kan vara ljuden av lycka.
Inget mer. Bara så.
Så här ligger jag just nu… Men bilden är från tidigare i dag när Leo var ute på äventyr med sin farfar och jag fick en välbehövlig vila efter att ha jobbat.
(Mobilbloggat.)
Inlagd på sjukhuset, jo minsann.
Jag är så trött på mina bihålor att jag vill mejsla om hela innanmätet av fejset en gång för alla.
Uttrycket att inte ha mycket innanför pannbenet stämmer ju inte på mig i alla fall. Här ser ni en som har hur mycket som helst.
I går… Väntar på antibiotika för att sen kunna åka hem på permission
(Och för första gången… Ett inlägg från min mobil!)
HURRA! ÄNTLIGEN! 17 steg i dag…!
Det är inte för intet som jag kallas ”Svanen”. Namnet är myntat av Måns och härrör från Tjajkovskijs balett Svansjön och även dansen Den döende svanen (som hämtat inspiration från dito).
Fiffigt nog har Måns även gjort om substantivet svan till ett reflexivt verb, som i att svana sig. När man svanar sig – eller för den delen ägnar sig åt svaneri - så är man väldigt synd-om med betoning på väldigt. Då förvandlar man näst intill lidandet till en ädel konstform.
Det pejovska svaneriet – ett särdeles dramatiskt drag – verkar gå i arv från generation till generation, utan pardon.
Nej, äpplet faller då aldrig långt från trädet!
Mor … dotter … och son
… att planera inför den kommande studentbalen i maj…!
Man går verkligen inte säker nu, vilket jag i min enfald trodde alldeles bestämt. Jag som gick och skröt vitt och brett om att jag minsann aldrig har åkt på någon vinterkräksjuka. Tills i måndags kväll. Då fick jag så jag teg.
Nu är jag på väg att återhämta mig efter den här rysligheten. Och aldrig mer ska jag jag säga ”aldrig”.
Lite frisk luft behövdes framåt dagen i dag, på betryggande avstånd från civilisationen. Leo mötte en svan (en riktig en och inte bara en svanig mamma) och delade frikostigt med sig av sitt mellanmålsbröd.
Leo på Öppna Förskolans sångstund när den älskade DODINN (krokodilen) åker fram. Och här hemma hörs den ständiga uppmaningen; ”DODINN, DODINN” = ”sjung krokodillåten”! Och är det inte den så är det PIDEM (Imse vimse spindel). Eller varianten BABEM (Bamse, bamse spindel). Jukebox, någon?
Om mig
Jasmine, 37 år, bloggar om vardagslivet i dagboksform. Sambo med Måns och mamma till Julia och Leo. Mer …